"Folkvisedans "- ett för drygt hundra år sedan nyskapat ord.
Återspeglar nationalromantikens uppfattning att sånger och
sägner hade sitt ursprung i en "kollektiv folksjäl"- det gällde
att gå till allmogen,till "folkdjupet" för att hitta tillbaka till
källorna. Mönsterbildande blev den medeltida balladen.
Ordet ballad kommer av latinets ballare,dansa,
och betyder dansvisa.
Själva dansen kallas Branle Simple och var vanlig i hela
Europa under medeltiden. Den dansas i ring eller i kedja;
två steg fram och ett steg tillbaka.
Musiken till dansen framförs av de dansande själva;
en försångare sjunger den berättande texten medan
de övriga sjunger omkvädet(refrängen) Ett omkväde
kan bestå av upprepning av delar av den berättande
texten, eller vara fristående från denna.
Sången styr dansen; de dansande får anpassa tempo
och rytm efter den ballad som framförs.
Balladtexterna hör hemma i den höviska
medeltidsdiktningen som nådde norden i
slutet av 1200-talet.De agerande är ofta
riddare eller jungfrur, men kan även vara
naturmytiska väsen som älvor och bergatroll.
Nog är det väl balladdans!
"Dansen kring guldkalven" av Albertus Pictor, sent 1400 tal.
Bruket att dansa till balladerna dog med tiden ut
förutom på Färöarna där den har levt vidare i
obruten tradition. I övriga norden har sångerna
dock fortsatts att sjungas och med tiden
dokumenterats - i Sverige har man samlat ett
stort antal i Sveriges Medeltida Ballader (SMB)
utgiven av Svenskt Visarkiv.
