”Folkvisedans” - ett för hundra år sedan
nyskapat ord.Det återspeglar för- och
nationalromantikens uppfattning att sånger
och sägner hade sitt ursprung i en kollektiv
”folksjäl”- det gällde att gå till allmogen, till
”folkdjupet”för att hitta tillbaka till källorna.
Mönsterbildande i detta fall är  den medeltida
balladen
Balladtexterna hör oftast hemma i den
höviska medeltidsdiktning som nådde
Norden i slutet av 1200-talet. De agerande
är ofta riddare eller jungfrur, men kan
också vara naturmytiska väsen som
älvor eller bergatroll.

Att de dock tidigt varit förankrade ute i våra bygder visas av bland andra kyrkmålaren Albertus Pictor, som mot slutet av 1400-talet låter dansen kring guldkalven trådas i svensk bondedräkt och som till kyrkfolkets uppbyggelse i en svit balladbilder citerar omkvädet i en av de mest kända: ”Holger Dansk vann seger av Burman”.
Ordet ballad kommer av latinets ballare,
”dansa” och betyder dansvisa.

Musiken till balladdansen framförs av de
dansande själva; en försångare sjunger
den berättande texten medan övriga sjunger
omkvädet. Ett omkväde kan bestå av
upprepning av delar av den berättande
texten eller vara fristående från denna.
Dansen kallas branle simple och var vanlig i hela
Europa under medeltiden. Den dansas i ring eller
i kedja och är lekande lätt: två steg framåt, ett steg
tillbaka,medsols. Sången styr dansen – de dansande
får anpassa tempo och rytm efter den ballad som framförs.

Balladen dansas fortfarande i ovbruten tradition
på Färöarna där det kallas kvaddans.