Liten Kerstin hon går sig i stallet ner
För hinkeli och finkeli
Där får hon skåda de fålarna tre.
För vänner och fränder och svågrar
och mågar och herrar och furstar
och bröder och systrar
och den som ligger fången.

Hon skådar den gula hon skådar den grå
Den bruna den lägger hon sadel uppå.

Så rider hon sig till konungens gård
Ute för henne själv konungen står.

Var har du ditt stora fångahus
Där jag ska söka med lyktor och ljus.

Mitt fångahus är så högt uppi land
Att ingen stolts riddare dit rida kan.

Liten Kerstin hon rider i dagarna två
Och då fick hon skåda var fångahuset låg.

Hennes fingrar de voro båd mjuka och små
Så lätt drager hon de låsen ifrå.

Å hör du min broder vad jag säga dig må
Hur många voro de som bundo dig så?

De voro ej fyra de voro ej fem
De voro väl hundra av konungens män.


Liten Kerstin hon stampar med sporrspändan fot
Gud give de alla nu kom mig emot.

Brått kom bud till konungen fram
En riddare har lossat fångarnas band.

Konungen talte till hovmännen så
Tag honom fast sätt i tornet det blå.

Liten Kerstin hon svänger sin gångare kring
Så lätt slår hon konungens hovmän i ring.

Liten Kerstin hon drar sitt blodiga svärd
Var du ej konung detta vore du värd.

Kära min riddare stilla ditt svärd
Min dotter ska du få henne är du värd.

Din dotter jag passar så lite uppå
För hinkeli och finkeli
Jag själv en stolts jungfru som hon vara må.
För vänner och fränder och svågrar
och mågar och herrar och furstar
och bröder och systrar
och den som ligger fången.
SMB 202
Liten Kerstin befriar sin broder