Det var en söndags morgon, jag
skulle te kyrkan  rida,
-hoppsan säj sulitan tej,
jag skulle te kyrkan rida,

Då knäffte ja på mej bältet mitt,
dä knäffte ja vid min sida,

När som jag på vägen kom,
då mötte jag en bonde.

När som han mitt bälte fick se,
han trodde det var Hin onde.

När som jag till kyrkan kom,
där jag min häst skulle sätta.

Folket, som mitt bälte fick se,
de lyfte på hatt och på hätta.

När som jag i kyrkan kom,
där satt både gamla och unga.

Folket som mitt bälte fick se,
de glömde att läsa och sjunga.

Prästen som vid altaret stod,
han skulle på knä nedfalle
När som han mitt bälte fick se,
han glömde att Gud åkalle.

Prästen bjöd mej konna sju,
å alle va de vite.

Dä skulle jag ta för bältet mitt
men ja tyckte dä va för lite.

Kungen bjöd mig dotteren sin
och halva sitt kungarike

Dä skulle jag ta för bältet
men jag tyckte dä va för lite

Det var en söndags morgon,
det föll mej så tokiga tankar.

Då bytte jag bältet mitt
mot ett par lappiga vantar.

Mitt bälte det var nog ej så grannt,
som var man trodde och tänkte,

Ty det var gjort å sillafjäll
å hopsatt utav läntjer,
- hoppsan säj sulitan tej,
å hopsatt utav läntjer.
Bältet
SMB 245 K
Efter Karl-Fredrik Karlsson, Heds sn Västmanland